:: Familjehemmens Riksförbund      

Aktuella artiklar


Nu har Familjehemmens Riksförbund två utbildare i Ett hem att växa i.


Gizela Wizell och Ann-Christin Larsson har i september 2014 deltagit i Socialstyrelsens utbildning för familjehemsutbildare i – Ett hem att växa i - grundutbildning för jour- och familjehem.


Utbildning var i RFF regi och utbildarna var Inger Eriksson och Birgitta Blomberg två mycket kunniga och erfarna kvinnor inom familjehemsvården. Inger Eriksson familjehem och arbetar som socionom vilket gjorde att familjehemmens situation i det vardagliga livet blev en naturlig del i utbildningen.


De första två dagarna var mycket information och genomgång av material, övningar och två tunga kapitel anknytning och kris, separation mm. Det tog hårt på deltagarna som åkte ifrån de två första dagarna med en ganska tung känsla. Vi saknade också lite praktiska råd om hur man får gruppdynamiken att fungera och vad gör man om det blir osämja eller om någon hela tiden stör.

Tredje dagens upplägg var lite annorlunda mot de andra två. Vi delades in i par som fick redovisa små avsnitt ur boken för övriga kursdeltagare vilket gjorde att vi fick feedback på det vi presenterade och dessutom fick vi höra och se hur de andra deltagarna klarade uppgifterna, Det var mycket lärorikt och skapade diskussioner som ledde till praktiska tips och förslag på var man hittade mer material.

Det var ganska pirrigt att gå upp och ställa sig framför en grupp på 24 stycken socionomer som har detta ämne under kontroll men det kändes som om vi hade koll på läget bara vi kom igång.

Det var tre mycket intensiva dagar med mycket som man redan kunde men också mycket nytt.

Nu finns vi till förfogande och känner och oerhört laddade för att få vara med och utbilda nya familjehem tillsammans med er kommuner i landet och alla organisationer i förstärkt familjehemsvård uti landet

Vi antar utmaningen gör ni?

Gizela Wizell och Ann-Christin Larsson


Kollektivet??



Man tror ju med åren att det ska bli lugnare, att barnen växer upp och flyttar ut eftersom men det verkar inte så numera eller blev det bara fel i ordningen hos oss. Flickvännerna flyttar in och vi blev helt plötsligt fler vid matbordet än mindre, trångt på schampohyllan, trångt i kylskåp och frys, svårt att veta vem som köpt vad som fyller skåpen.

OCH SPOTUNNAN RÄCKER INTE TILL LÄNGRE.
Jag och min man hade ju börjat planera om lite i huset att snart så får vi plats med både det ena och det andra som vi fått prioretera bort pga platsbrist, nu får man i stället ännu fler kläder på krokarbana i hallen och ”massor” men nya skor i skoställer som redan svämmade över.
Nu har vi blivit en erfarenhet rikare, vi har fått lära oss att bo i kollektiv med ungdomar en ganska spännande erfarenhet, att lyssna till hur dom planerar sin framtid, vad dom drömmer om, vilka steg dom ska ta för att gå vidare i utbildningar och arbetsliv för att få en bra försörjning och kunna bilda familj så småningom.

Så vi har nog konstaterat att vi får pressa ihop soporna ett litet tag till och vänta på att få mera plats som nog kommer att kännas extra tomma den dag dom flyttar ut .

SV


FR har som förening

har fått förmånen att vara med och ge våra synpunkter på utredningen om tvångsvård för barn och unga”. SOU 2014:3. Vi har också deltaget med våra åsikter i remissvaret som forum för familjehemsvård har skrivit. Det har varit mycket lärorikt och intressant att ta del av denna utredning.

Regeringen beslutade den 12 juli 2012 att ge en särskild utredare i uppdrag att se över lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU. Uppdraget kompletteras nu med en översyn av hur långsiktighet och stabilitet i större utsträckning kan säkerställas för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade. Tiden för slutredovisning förlängs till den 15 juni 2015.
Det här är ett stort ansvar som vilar på utredarna men det finns stort hopp om att detta kommer att bli riktigt bra. Vi hoppas att vi kommer att kunna vara med och påverka in i det sista för vi familjehem är mycket viktiga i denna process.

Remiss svar till ”delbetänkande av utredningen om tvångsvård för barn och unga”. SOU 2014:3


Familjehemmens Riksförbund har tagit del av utredningen ”Boende utanför det egna hemmet-placeringsformer för barn och unga” och ser det som en stor förmån att få vara remissinstans. Vi anser att betänkandet innehåller ett väl genomarbetat arbete som ger förslag på att stärka både kommunens ansvar i stort och rättssäkerheten och tryggheten för de barn och unga som är placerade.
Vi har några områden där vi vill ge våra synpunkter. Vi ger våra synpunkter på dessa och några förslag som vi anser är viktiga för att familjehemsvården utifrån våra erfarenheter och kunskaper ska kunna bli ändå bättre.

6:5 Krav på socialnämnden att tillhandahålla utbildning

”Ett hem att växa i – familjehemmets bok” heter den grundutbildning som socialstyrelsen har tagit fram för jour- och familjehem.
I denna utbildning av jour- och familjehem skulle en del av utbildarna med fördel kunna vara ett erfaret och kompetent familjehem. Ett samarbete mellan socialsekreterare och familjehemsföräldrar skulle gynnas utbildningen eftersom dessa två parter har två olika roller och perspektiv, den ena i teorin och den andra praktiken. När man för samman dessa kunskaper så blir det en oerhörd stor kunskapsbank som vi inte får missa när det gäller att utbilda nya och ambitiösa jour- och familjehem.

9.2.3 Nationella insatser för att underlätta rekryteringen av familjehem För att öka kunskapen och viljan att bli familjehem föreslår vi ett mentorskap som innebär att varje ny rekryterat/ ny utbildat familjehem ska ha tillgång av ett erfaret och kunnigt familjehem- mentor under det första året som jour- eller familjehem. Mentorskapet ska arvoderas utifrån insats och antal familjer man är mentor till. Mentorskapet kan på sikt också leda till att rekryteringen av familjehem blir lättare eftersom det finns ett stöd från det egna ledet.

10:3.2 Behandling i familj
Vi ser naturligtvis också att utbildning av de familjer som ska ingå i behandling i familj är nödvändigt men vem ska betala utbildningen? Det framgår inte tydligt vem som ska stå för den kostnaden.
I detta begrepp är det viktigt att ni tittar på var gränserna mellan kraftigt förstärkta/förstärkta familjehem och behandling i familj går. Eller så kanske den förstärkta familjehemsvården är tänkt att bli behandling i familj? Detta tycker vi är viktigt att det framgår i utredningen.

10:5.4 Behandling i familj- en ny placeringsform

Behandling i familj är i huvudsak tänkt för äldre barn med en psykosocial problematik. Detta tycker vi att ni ska utreda vidare, för det finns många små barn med denna problematik som skulle kunna bli hjälpta och slippa många negativa upplevelser om de fick behandling tidigt och inte bara omvårdnad och fostran i familjehem. Det är oerhört viktigt att små barn med psykosociala problem kommer till en familj där erfarenhet och kompetens finns. Ett lite barn som får behandling och stöd och en nära anknytning utvecklas mycket gynnsamt och får framöver stor nytta av det.
Boende i familj är en behandlingsform vilket innebär att barn/unga kommer att bli färdigbehandlade. Var ska de barn/unga ta vägen som inte kan flytta hem till sina biologiska hem. Ett uppbrott är ju alltid en känslomässig påfrestning och har barnet en psykosocial problematik kan ett uppbrott göra att behandlingen blir misslyckad. Vi vill att utredningen tittar på möjligheterna att t ex kontaktfamilj knyts till barnet från början av behandlingen och att den familjen är beredda på att ta över efter det att barnet är färdig behandlat.

10:5.4 Övrig rättslig reglering

Det är mycket viktigt att utredningen inte bara förutsätter att när placeringsformen behandling i familj blir införd i lagen och blir etablerad att då ska frågorna rörande arbetstider,, kollektivavtal och frågor kring tidsbegränsade anställningar lösas. Detta bör ses över innan lagen träder i kraft.
Med tanke på att familjehem under många år har stridigt för att få till stånd en form av ”Anställning” för att få ta del av socialförsäkringar, a-kassa och tjänstepension så är det bra om utredningen ger förslag på hur dessa lagar ska regleras i anställningen som är tänkt i behandling i familj. Det är viktigt att veta innan vad anställningen innebär för den som vill arbeta som behandlande familj. Dessutom bör samma regler gälla för familjehem som har inkomstbortfall eller är kontrakterade.

För Familjehemmens Riksförbund


Gizela Wizell
Styrelseledamot,,

Länk till hela utredningen: http://www.regeringen.se/download/bc9489bf.pdf?major=1&minor=233528&cn=attachmentPublDuplicator_0_attachment

Flera mammor – ett placerat barn



Över en kopp kaffe en solig morgon 2005 träffade jag Britta Schölin på vårt kansli. Vi började prata om vad vi arbetade med och var snart överens om att vi hade mycket att prata om. Inte minst om mammor! Vi var bekymrade över de nationella utvärderingarna (t ex. utförda av Socialstyrelsen) som visat på bristen av insatser för att stärka egenmakten och möjliggöra för missbrukande kvinnor med barn ett faktiskt deltagande i att forma sina egna och sina barns liv. Strukturerade familjestödsprogram saknades för målgrupp mammor.

Britta pratade om BBIC, om familjer som uträttade underverk dag efter dag, år efter år, och jag tog upp ett antal telefonsamtal och brev från missbrukande mammor, vars barn var placerade, och alla sade samma sak: De upplevde inte att de inte var bemötta som värdiga människor av socialtjänsten, att de var hotade med frivilligt tvång och villkor, och att det inte spelade någon roll hur länge de varit nyktra och drogfria så dög de inte som mammor. De kände tydligt att omgivningen önskade att de inte fanns över huvud taget och att det vore bra att de inte störde placeringarna av sina barn. De var också rädda och kände sig underlägsna familjehemsmammorna och upplevde att socialtjänsten ansåg sig ha gjort allt när barnet var omhändertaget. Vi kunde också texten i nedan tankebubblorna – man läcker det man tänker!

Efter samtalet var vi överens om att vi ska göra något åt dessa saker! Vi ska satsa på Mammor!!!!
Och respektfulla, jämbördiga och konstruktiva samtal och möten för teamarbete med barnets bästa i fokus, mot samma mål i stället för ett evigt krig och dragkamp. En okonventionell arena för detta samarbete skulle skapas och där biologiska mammor, socialsekreterare och familjehemsmammor i samma grupp! Och metoder för att genomföra ett sådant projekt ansåg vi oss ha också. KSAN hade arbetat sedan 1995 med missbrukande kvinnor som satt i häkten/fängelser/behandlingshem och hade placerade barn. KSAN hade tagit fram ett metodmaterial om mammarollen och som kunde uppdateras och vidareutvecklas i detta nya projekt. Forum för Familjevård hade också flerårig erfarenhet av att arbeta med frågan.

Vi kunde identifiera problemområden och ville utveckla metoder för att motverka flera placeringar, flera avbrott. Mycket att förbättra! Men minst aktörer för förbättring.
Och förstås - Missbruk var en allvarlig komplikation.

I samråd med våra styrelser ansökte vi utvecklingsmedel under 2007-2011 från såväl Drottningens Childhood Foundation som Prinsessan Margarethas Minnesfond, Socialstyrelsen m fl. men ingen av dessa instanser ansåg denna fråga viktig nog att prioritera.

Varje gång vi träffades, Britta och jag, sa vi att vi fortsätter, vi söker tills vi hittar. Vi åkte till familjevårdskonferensen i Göteborg tillsammans och presenterade våra tankar och idéer, och Britta åkte till Malta till världskonferensen och höll ett föredrag om Flera mammor – ett placerat barn. Om mammatriader för kreativ utveckling av samarbete kring barnet.
Det tog över fem år och minst fem ansökningar med avslag för att hitta finansieringen för utvecklingsarbetet Flera mammor - ett placerat barn! Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Sveriges Kommuner och Landsting tillfrågade KSAN i december 2011 om mentorskap i förstärkt föräldraskap för missbrukande mammor och KSAN föreslog Flera Mammor – ett placerat barn som en pilotverksamhet i samarbete med Forum för Familjevård och dess medlemsorganisation RFF, där Britta var verksam då. De år som hade gått sedan vi påbörjade ”projekteringen” av Flera mammor – ett placerat barn, hade också bidragit till att när vi sökt nya arbetssätt med olika
frågeställningar kom vi i kontakt med metoden ”Framtidsverkstaden” och ansåg den lämplig att prövas för denna okonventionella arena för att kunna börja här och nu oavsett hur samarbetet mellan de stridande parterna sett ut tidigare. Framtidsverkstadens fördelar är att den
• går att genomföra i stora eller små grupper
• Alla deltagare kommer till tals
• Deltagarna påverkar själva det som ska göras
• Skapar kreativitet
• Deltagarna drar åt samma håll och att
• Alla lyssnar på alla.


KSAN tillfrågade Mildred Hedberg från Luleå, som tidigare arbetat med likande uppdrag för KSAN internationellt, om hon skulle vilja delta i projektet och leda Framtidsverkstäderna för mammagrupperna, vars syfte är att stärka ett mer enhetligt föräldraskap mellan den biologiska mamman, mamman i familjehemmet och socialsekreteraren till barn som blivit placerade eller som löper risk att bli placerade. Målet för denna pilotverksamhet är:
- att öka stödet för att stärka föräldrarollen för mammor med missbruksproblem
- att öka förståelsen för var och ens mammaroll
- att öka viljan och förståelsen för att samarbeta kring barnet
.
Mildred Hedberg tackade JA!
KSAN samordande information och kontakter och Britta arbetade under våren 2012 med att rekrytera familjehemsmammor och biologiska mammor. Vi fick draghjälp av Roland Oscarsson från FR som genom sina kanaler flaggade för mammaverksamheten. KSAN inbjöd flera till referensgruppen: biologiska mammor, familjehemsmammor, socialsekreterare och kvinnor som haft sina barn placerade tidigare. Möten hölls både på KSAN och Forum för Familjevårds verksamheter.

I september 2012 startade vi den första mammagruppen
Vi har haft förmånen att arbeta med ”Flera mammor – ett placerat barn” sedan 2012 och har genomfört ett antal mammagrupper. Den ena gruppen har inte varit den andra lik! Vi har åkt till orter som knappt finns på kartan, och SJ har faktiskt hållit tiderna även i snöstorm!
Det finns mycket att berätta, detaljerna skulle ta hundra sidor! Om hur det är att vara en mamma som misslyckats med sitt föräldraskap, om familjehemsmammor som fått vardagen att fungera akut och på lång sikt, socialsekreterare som gör så gott de kan. Mammagruppsverksamheten kommer att pågå året ut och vi kommer ut med en utförlig sammanfattning och slutrapport i årsskiftet 2014/2015.

Med vänlig hälsning
Leena Haraké,

Kanslichef KSAN

Ny rapport om kommunala barn- och ungdomshandläggare


– De socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsfrågor inom kommunerna är i många fall relativt nyanställda. Men det innebär inte att de alltid ska ses som oerfarna. I många fall har de arbetat med socialtjänstfrågor även innan började att ägna sig åt barn och ungdomar.

Arbetar med barn- och ungdomsfrågor inom kommunerna är i många fall ... ungdomar. - Det säger Sara Roxell, samordnare för SKL,
. - Ladda ner och läs ... och unga -

http://www.skl.se/press/nyheter_2/ny-rapport-om-kommunala-barn-och-ungdomshandlaggare

FOSTERBARN

De placerade barnens rätt till sina två familjer


Vi har tagit emot 20 barn och ungdomar i vårt hem under de senaste dryga 23 åren. Sex av dem har bott hos oss största delen av sina liv och resten har bott hos oss varierande tid mellan 2 veckor till tre år .

Idag har vi två barn kvar hemma. Vi har också sammanlagt tre biologiska numera vuxna barn. Som ni förstår har våra liv kretsat väldigt mycket kring barn, mest andras barn och då förstår ni också att två vuxna hade aldrig klarat av den uppgiften ensamma. Speciellt för att vi har arbetat i stort sett alla de åren också med undantag några år när vi hade små barn hemma. Att vara fosterförälder räknas ju inte som arbete utan bara som ett uppdrag som kan skötas vid sidan av sitt arbete. Vi har haft tur som har haft flera vuxna som har funnits till för dessa barn. Deras biologiska föräldrar och släktingar, våra släktingar och våra biologiska barn.
Nu börjar den tiden närma sig när de flesta av våra barn är stora nog att stå på egna ben. Ensamma räknar vi inte att bli för det, tolv av dem som har bott hos oss räknar oss som sina föräldrar. De har 2-4 föräldrar var och det är de glada för med tanke på att flera av dem redan har hunnit bli föräldrar själva. Jag har aldrig känt ett behov av att äga något av barnen, inte ens min biologiska son. För mig är det en självklarhet att barn, i de allra flesta fall, älskar sina föräldrar, men jag har varit ganska övertygad om att de älskar mig också. Barn i en viss ålder hatar sina föräldrar och lika mycket har jag även fått känna av det.
Samarbete

Alla barn mår bäst av att bo hos sina föräldrar, tillräckligt välfungerande föräldrar. Alla vi som är föräldrar vet att vi ibland brister i det, men som väl är har många av oss andra vuxna i vår närhet som tillfälligt kan träda in och komplettera oss för våra barn. Det är så jag ser på mig själv, som fosterförälder, kompletterande vuxen för de barn som bor/ har bott hos oss. Ibland har jag fått komplettera till 100 % och i flera år, men de biologiska föräldrarna har alltid varit tillåtna att delta så mycket de orkar och förmår.

Ställ krav
Alla familjer har olika sätt att leva sina liv och jag vill påstå att alla sätt att leva passar inte fosterfamiljer. Det skall t.ex. inte finnas missbruksproblematik, för långvarig osämja, ekonomiska problem, psykisk sjukdom, kriminalitet, fanatisk religiositet eller låg tolerans mot andra människor. Som fosterförälder skall man tåla att bli kränkt av barnen, deras föräldrar och även av sina uppdragsgivare i perioder. Man skall tåla kritik och att andra anser sig ha/ har rätt att lägga sig i utan att påverkas i sin trygghet för barnen. Vi fosterföräldrar är också bara vanliga människor, men förhoppningsvis människor som har haft verktyg att hantera de svårigheter vi mött i livet.
Medvetet arbete med de viktiga familjerna Min erfarenhet är att de biologiska föräldrarna och släktingarna till de placerade barnen får inget eller alldeles för lite stöd och hjälp att våga och orka fortsätta vara föräldrar och släkt till barnen när de placerats.
Fosterföräldrarna får ofta för lite handledning eller handleds av personer som inte har kompetens att handleda fosterföräldrar.
De som blir mest lidande i det är huvudpersonerna, barnen/ ungdomarna som vi alla skall göra livet bättre för. Många handläggare och fosterförälder tror eller t.o.m. påstår att de visar hänsyn till barnen och deras föräldrar genom att försköna verkligheten, men jag tror att det handlar ofta om att man inte vågar vara ärlig. Ärlighet sårar också, men ofta bara så länge tills man vågar ta det till sig. Oärlighet sårar för evigt.
Det finns metoder
Metoder som med fördel kan användas på familjehemsvårdens arena. Det räcker naturligtvis inte bara med olika metoder, det som ändå är mest verksamt är de goda relationerna. Med hjälp av de goda relationerna kan man sätta sig i vilket möte som helst och gå ut med känslan av att även just jag kan bidra med något bra.
Den bästa metoden för att skapa de goda relationerna är att träffas regelbundet och prata med varandra. Våga vara nyfikna på varandras tankar och erfarenheter och att ha en gemensam beskrivning på vad målet är och hur vi ska nå dit.
De båda nätverken och de professionella kan samlas i Nätverksmöten. Det är ett bra forum för att diskutera den viktiga vardagen och de konflikter som kan uppstå i och med många inblandade personer som vill det placerade barnet väl.
Familjerådslag är en annan metod som kan användas för att få fram förslag på möjliga lösningar när problem uppstår.
Både Nätverksmöten och Familjerådslag skall naturligtvis ledas av personer som har en god kunskap av dessa metoder.
Nätverksmöten och Familjerådslag beskrivs mera ingående i en annan artikel i tidningen nr. 3-2023).
Telle Söderberg,
tellesoderberg@bredband2.com

Olycksfall i arbetet



Det hände en olycka i Stockholm i maj. En buss kördes felaktigt i en av Stockholms tunnlar. Bussen var för hög och konsekvensen blev att gastankarna på bussens tak lossnade, hamnade på vägbanan och utgjorde en säkerhetsrisk. Trafiken fick stängas av i flera timmar. En olycka med bara materiella skador och en chokad bussförare. Bussföraren hade helt uppenbart fattat ett felaktigt beslut med sitt vägval. Jag råkade lyssna på radio när en representant för bussförarens arbetsgivare intervjuades. Han sa en sak som fick mig att reagera. Han sa att busschauffören fick krisstöd för sin chock.
Inte ett ord nämndes om vems fel olyckan var. Det viktiga var att föraren fick all hjälp.
Utredningen skulle få visa varför det hade gått så snett.

Jag har arbetat som bussförare. Jag körde en gång, av misstag, på en parkerad bil med materiella skador som följd. Bussen var tom på passagerare. Jag blev inte speciellt chockad, men togs hand om på ett bra sätt. Jag fick åka hem och vila mig och var välkommen tillbaka till jobbet dagen därpå. Jag fick inte höra något mer om olyckan efteråt. Jag antar att bussbolagets försäkringsbolag tog hand om kostnaderna.
Tänk om detta kunde översättas till familjehemsvården. Alla de gånger familjehemmet fastnar i tunneln. Oavsett vem som stått bakom styret. Det är inte alltid familjehemsföräldrarna som styr, men oftast får de skulden ändå. Var är krisstödet då? Vid en olycka eller annan plötslig händelse hamnar oftast alla inblandade personer i någon form av kris på kort sikt. Om man ovanpå den krisen tappar kontrollen över sitt eget liv kan krisen fördjupas och orsaka långtgående konsekvenser. Vi kan ta sammanbrott i ett familjehem som exempel.
En 16 årig pojke rymmer från sitt familjehem. När han dagen därpå pratar med sina socialsekreterare berättar han att han inte kunde bo kvar för att han blev så illa behandlad av sina familjehemsföräldrar. Han blev bl.a. slagen där. Socialsekreteraren placerar pojken omedelbart i ett jourhem. Familjehemsföräldrarna kallas till socialkontoret där de får ta del av pojkens anklagelser. De förnekar allt pojken har berättat. De får beskedet att pojken skall fortsätta bo i sitt jourhem. Det var fjärde gången pojken flyttade på det viset. Pojken fick ingen hjälp för sina svårigheter att knyta an. Det var uppenbart att han inte vågade ha det bra. Familjehemsföräldrarna fick ingen hjälp, inga svar på sina frågor, inte ens arvode enligt avtalet. Det gjordes ingen polisanmälan, men det aktuella familjehemmet kände sig dömda
.
Det var aldrig tal om något krisstöd i det fallet. Förresten, socialsekreterarna fick säkert hjälp för sin egen del. Det är inget fel i det, men borde man inte unna samma sak för de andra inblandade. Konsekvensen av den olyckan blev inga materiella skador (Om vi bortser från det uteblivna arvodet som var reglerat i avtalet.). Däremot blev det långvarigt psykiskt lidande för familjehemsföräldrarna som inte vågade sig på nya uppdrag. Pojken är pappa till två barn med två olika kvinnor. Han följer mönstret, han är bara 24 år. Jag såg honom med en ny kvinna som är gravid.
Oavsett vem som är orsaken till det sammanbrottet för det blandade känslor med sig. Hur ofta får de inblandade personerna hjälp med att sortera sina egna känslor som orsakats av händelsen? Min erfarenhet är att det sker allt för sällan.

Att placera barn i ett familjehem är inte tillräklig åtgärd när barn far illa. Det krävs ett medvetet handlande från, ibland, flera olika aktörer för att barnet blir hjälpt. Att byta familjehem för ett barn är inte heller tillräklig åtgärd, det krävs ännu mera medvetet handlande för att hjälpa barnet.
Det är dags att bilda en haverikommission för familjehemsvården.


Telle Söderberg,


Viktig och aktuell fråga lyfts av RFF i Almedalen


Konsulentstödd familjehemsvård – behövs tillståndsplikt och ska den lagstadgas?
Det är rubriken på det seminarium som RFF anordnar i Almedalen den 3:e juli.

Idag kan vem som helst starta en konsulentstödd familjehemsverksamhet utan särskilda kvalitetskrav. Nu pågår en statlig utredning om behovet att införa tillståndsplikt för dessa verksamheter i samband med översynen av LVU-lagstiftningen. Vilka är argumenten för och emot en lagstadgad tillståndsplikt?

Under en lång rad av år har antalet privata aktörer som ger stöd och handledning till familjehem ökat dramatiskt. Samlingsnamnet på dessa verksamheter är ”Konsulentstödd förstärkt famljehemsvård”. Idag krävs inget tillstånd för att ge detta stöd, vilket gör att även verksamheter utan formell kompetens också kan utföra arbetsuppgifterna. Kan vi undvika att socialförvaltningarnas myndighetsansvar hamnar i en gråzon i kommunala upphandlingar? Kan en lagstadgad tillståndsplikt hjälpa till att säkra kompetens och erfarenhet hos den konsulentstödda verksamheten och även styra vad kommuner har rätt att lägga ut på enskilda företag och verksamheter? Översynen av LVU-lagstiftningen, som just nu pågår, ger möjlighet att fastställa ramarna/kriterierna för en tillståndsplikt. RFF är starkt engagerad i denna fråga. Vi inbjuder er alla till en intressant och givande debatt.

Kontaktpersoner; Britta Schölin,
Kansliansvarig och familjehemskonsulent, 0706-310390; 070-560 13 78,
Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård, info@rff.se
Andreas Ramlöv,,

Styrelseledamot,
0122-261027, Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård, andreas.ramlov@familjehemscenter.nu

Vi VET att placerade barn behöver bättre vård!



av REDAKTION. Gun-Lis Angsell den 25 mars 2013

i DEBATT, PANTERBLOGGEN
Oändliga rader av utredningar, beskrivningar och mätningar har visat att barn som far illa inte får den hjälp de behöver. Det är dags att den som har makten tvingar de som har ansvar för placerade barn att följa de lagar och regler som redan finns.
. Läs mer;

http://www.socialpolitik.com/vi-vet-att-placerade-barn-behover-battre-vard/
------------------

Radioprogrammet Karlavagnen (december 2012) "FAMILJEHEM"

som tema. Caroline Pettersson,
biologiskt barn i familjehem skrev följande som lästes upp i slutet av programmet.
Hej.
Jag sitter nu i trappen, i mitt barndomshem. Jag har flyttat ut för några månader sedan men över jul och nyår är jag hemma. I tryggheten och i värmen.
Skillnaden mellan vårat hem och andras hem är att mitt hem delar jag med personer som inte är min familj.
Under mitt liv har jag haft många syskon och jag har haft många vuxna kompisar.
Jag minns mina två systrar, två stycken, som jag växte upp med i nästan tio år. Jag minns två par, som missbrukade men ville sluta. Jag minns en man, som slängde upp mig på sina axlar, sjöng och promenerade med mig. Jag minns en tjej som var några yngre än mig, hon hade varit med om ALLT jag aldrig varit med om och inget av det jag varit med om.

Jag minns fler. Många har kommit och gått. Detta har satt sina spår, jag kan lätt förlora människor ur mitt liv utan att vara särskilt berörd men jag lever för att hjälpa människor. Jag lever för att människor ska må bra. Är en vän ledsen, mår dåligt som måste jag göra allt jag kan.
.
Den medmänslighet jag har, har jag fått på grund av att mina föräldrar valt att vara familjehem.
När jag blivit äldre, har jag mått dåligt när personer som jag inte känner, skall vara och bo i mitt hem men jag vet vad de behöver. De behöver trygghet.
Den tryggheten som jag behöver. Var finner jag den? Jo hemma hos mina föräldrar. Jag delar med mig av denna trygghet. Inte gärna men jag gör det. Jag måste göra det.

Jag ser upp till min mamma Yvonne och min pappa Folke för det de gör. Hur de orkar och hur de kämpar.

En person sa en gång på en konferens med familjehemsföreningen "Håll i och håll om, allt handlar om att hålla om".

Så glöm inte det, mina kära medmänniskor. HÅLL I OCH HÅLL OM.
Sträck på dig, du som är familjehem. Du är en ängel


Humor bryter isen i fosterfamiljer,


– Att känna sig hemma symboliserades för många av att de fick ta mat i kylskåpet själva eller av att de fick följa med på utflykter och semestrar som en i familjen, säger Lena Hedin, som har skrivit en doktorsavhandling i socialt arbete vid Örebro universitet.
LÄS MER:

- Forskningsnyheter HUMOR bryter isen i fosterfamiljer

Morgan Alling är Fosterbarn.


På Barnrättsdagarna I Örebro 2011 hade han en timme på sig att berätta om sitt liv. Jag kommer ihåg att han berättade att ingen såg honom, han fick byta både skola och fosterhem ofta tills han kom till rätt familj som både såg honom och till och med gav honom sitt namn. Det blev Morgans familj.
Han har skrivit en bok om sitt fosterbarnsliv. Han sålde och signerade sin bok på Barnrättsdagarna.
Efter att Maria Larsson hade talat om de fosterbarn som blivit illa behandlade inte skulle få någon ekonomisk ersättning såg jag Morgan vara upprörd hos Hubinette över att samhället svek dessa människor än en gång. Han påstod att trots att han är ett fosterbarn har det gått bra för honom. Han påstod till och med att han är en av de få som det har gått bra för.
Morgan, min pappa var fosterbarn 1930 till 1948, det gick bra för honom. Min fosterson har varit fosterbarn under hela sin uppväxttid, det går bra för honom. Jag har en klient som har varit fosterbarn, det går bra för henne. Och så vidare.
Min morbror var inte fosterbarn, det sket sig för honom. Min före detta granne var inte fosterbarn, han var varken nöjd eller lycklig. Och så vidare.
Morgan, om du har bestämt dig för att vara Fosterbarn för hela Sveriges befolkning önskar jag att du förvaltar den rollen väl. Alla fosterbarn har sin unika historia, det finns likheter och olikheter. Som barn har man oftast inget behov av att analysera sin barndom. Om man är olycklig eller lycklig så är man det. Det är i vuxen ålder behovet av analysen av sin barndom uppenbarar sig. Hur var en och en gör den analysen baserar sig på många fler faktorer än just själva barndomen.
Min favorit psykriatriker Ben Furman påstår att det är aldrig försent för en lycklig barndom. Han påstår vidare att det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Lycka till Morgan Alling! Ni är många som det har gått bra för
- tack vare att ni har varit fosterbarn.
Telle Söderberg
Fostermor



2012-02-06

Vem vågar ta emot utsatta barn i sitt hem?


Under förra året var det stora ämnet i massmedian de barn som under mitten av 1900-talet omhändertogs till samhällsvård. Nu är det dags att värna och debattera om familjehemmens villkor och möjligheter att ta emot barn utan att riskera hela sitt hem, övriga familjen eller sin egen hälsa. Familjehemmen är helt skyddslösa när de öppnar sina hem för utsatta barn! Ingen försäkring gäller om någon som bor i familjen förstör möblemanget och ingen A-kassa om du efter en sådan händelse inte längre vill ta emot några placeringar och blir arbetslös.

Efter över 20 år som familjehem med uppdrag – obs! inte anställning – hände det som aldrig fick hända. Den senaste av mina unga vuxna som bodde som inneboende efter en familjehemsplacering i väntan på egen lägenhet och studier flippade ur under julhelgen när jag var bortrest. Det innebar att han förstörde lägenheten, stal mina tillhörigheter, rev sönder mina finaste jackor och slog sönder prydnadsföremål. Lägenheten såg ut som en krigsskådeplats när jag kom hem och ungen fick lämna lägenheten med omedelbar verkan och blev polisanmäld.

Nåväl, efter att ha städat en vecka och försökt bearbeta händelsen och anmält skadegörelsen till försäkringsbolaget kom förstås den andra chocken: Den tilläggsförsäkring, s.k. drulleförsäkring som vi familjehem måste ha till vår hemförsäkring för att få ersättning vid eventuella oförutsedda händelser när andras barn och ungdomar bor hos oss visade sig vara värdelös. Den ersätter ju inte skador som är orsakade av ren ilska eller att man släppt in några kompisar eller bara vill hämnas sina oförätter på familjehemmet som vill hjälpa och stötta en. Jag borde ha vetat det- men det skulle ju inte hända mig! Jag har ju hjälpt någon, gett mat och omsorg, tröstat i svåra stunder, köpt kläder, ställt upp – nej, det är ju inte mitt fel!

Det finns helt enkelt ingen ersättning att få när sådant händer. Det må vara inneboende, fosterbarn, gäst, eget barn, barnens kompis osv. men ingen försäkring gäller för skadegörelse som orsakas av någon som bor eller vistas hos dig med din fria vilja, permanent eller tillfälligt. Däremot om du tappar en tv-apparat i golvet – då gäller drulleförsäkringen.

Inte nog med detta så hade jag precis före denna händelse återhämtat mig från ett hotbrev från en tidigare familjehemsplacering, ensamkommande flyktingbarn, som inte fick det stöd och den hjälp ett sådant utsatt barn borde ha fått från första början. Detta på grund av bristande kunskaper och kompetens hos mottagande kommunens handläggare. I brevet hotades jag med våldtäckt, halshuggning, utpressning och dyl om jag skulle kontakta polisen. Visst blev man lite skakig för jag är trots allt ett vuxet barn till en gammal krigsveteran i Finland och vet hur kriget kan skaka även den starkaste mannen, utan att nämna barn som sett alla tänkbara hemskheter medan kriget pågår. Att ett flyktingbarn lever med dessa minnen, sjukdomar och andra trauman gör att livet kan erbjuda ytterligare överraskningar för ett familjehem som öppnar sin dörr och då räcker det inte att man erbjuder sitt stora hjärta, sitt hem och hembakta bullar. Man kan få mordhot på köpet som jag fick. Även om den berörda gärningsmannen i dag är dömd och ska betala skadestånd så finns det inga pengar att hämta.

Dagens familjehemsplaceringar är inte som de var förr, dvs. för 20 år sedan. I dag mår de placerade barn och ungdomar mycket sämre. De har eller utreds för sjukdomar som hiv, tbc, adhd, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser och ofta kombinerad med missbruk och/eller kriminalitet. Det finns sällan annan vård än akut vård att få och några piller efter att bli hemskickad från barnpsyket. Vi familjehem får ta resten och ev. också barnets familjemedlemmar som inte accepterar placeringen på grund av sitt psykiska illamående. Till exempel fick en familjehemskollega skaffa en vakthund på grund av de hot som deras familj utsattes för av placerade barnens far.

Men vem skyddar familjehemmet? Vi räknas inte som anställda enligt fackförbunden och saknar rättighet till A-kassa, vi omfattas inte av försäkringar som ersätter skador som orsakas av de barn som bor hemma hos oss och vi är i helt rättslösa. På köpet får man knappt någon pension. Nyligen har vi äntligen fått rätt att sjukskriva oss om vi blir sjuka medan man har en familjehemsplacering. För sjuk kan man bli när man blir utsatt för hot eller skadar sig fysiskt när man tar hand om ett barn t.ex. med smittsamma sjukdomar. När man efter ett antal sådana händelser inte längre vill ta emot några barn i sitt hem blir man arbetslös utan a-kassa och kan bara som en katt slicka sina sår när det gäller ekonomin. För det arvode och den kostnadsersättning som Sverige kommuner och Landsting rekommenderar kommuner att ersätta oss uppdragstagare täcker inte på något sätt de ekonomiska risker man tar och för att kunna spara in en slant för renoveringar av sönderrivna tapeter, rispade bordsytor, insparkade dörrar, vägglöss, sönderrivna kläder, stulna mobiler och pengar m.m.

Kommunerna klagar att det finns en stor brist på familjehem. Javisst. Självklart. Så länge man inte gör något åt att skydda och ge stöd för de familjer som tar emot barn kommer bristen att kvarstå. Det finns inga Nightingales i dag! Om de finns så är de väldigt blåögda och kanske blivit lurade i fällan av någon skicklig handläggare som inte berättat allt du ska veta. För om man får veta allt så blir det genast en fråga om höjda kostnadsersättningar och det vill man ju inte ha som uppdragsgivare. Har råkat ut för det också! Så man kan vara beredd för obehagliga överraskningar när avtalen är skrivna – och sedan kommer det upp ett och annat och ingen omförhandling är möjligt, endast omedelbar uppsägning. Gör det innan det blir värre!

Mitt råd till de modiga vuxna familjehemskollegor, som trots detta jag berättat och som har hänt mig, vill ta emot barn i sitt hem: se till att kommunen står för alla ekonomiska risker du tar t.ex. på grund av skadegörelse. Inga muntliga avtal utan allt ska skrivas ned och skrivas under. När man av olika anledningar måste stanna hem och vårda dessa barn och eftersom man inte har rätt till A-kassa så måste man få betalt för att kunna skapa en ekonomisk buffert om placeringar plötsligt upphör, t.ex. privat pensionsavtal och kraftigt förhöjda omkostnadsersättningar. Förhandla!

Jag hoppas på framtida och snabba lösningar, nytänkande och grundläggande rättigheter för både familjehemsplacerade barnet och familjehemmet. Alla tycker synd om barn och dessa vill vi familjehem hjälpa men ingen tjänar på att hjälpa och ställa upp om man samtidigt måste offra sig. I stället för uppdragstagare vore det nog tänkvärt att ge oss rätt att arbeta som egna företagare och fakturera kommuner och privata familjehemsföretag. Då kan vi försäkra oss själva och ta våra egna risker på våra villkor. Dags för en statlig utredning!

Pirjo Linna
Familjehem, egen företagare, nämndeman i Förvaltningsrätten i Stockholms län, Migrationsdomstol



-------------------------------------------------

Det finns inga dumma frågor bara massor med dumma sätt att svara!,



Jag hade en 9-årig pojke på besök häromdagen. Vi har inte känt varandra speciellt länge, men han är en modig pojke som inte är rädd för att på något sätt säga fel saker eller ställa dumma frågor.

Han frågade mig om allt från hur länge det tar för en tjock katt att promenera från Gamla Stan till Östermalm till varför min 23-åriga son inte har en tjej. Han sa att enligt vad han hade hört har alla över 20 åringar en flickvän. Hans frågor tog aldrig slut. Jag försökte svara på dem med bästa förmåga, men mina svar ledde bara till nya frågor. Barn är bra på att ställa frågor, men vi vuxna är inte lika bra på att svara på dem. Vuxna vet inte svaret på alla frågor barn kommer på. Istället för att ärligt säga att jag inte vet eller vänder frågan tillbaka för att få reda på barns lika intressanta egna svar förmedlar vuxna ibland att barnens frågor är omöjliga. Till slut lär barnen att det ä inte värt att ställa frågor som man inte vet svaret på själv.

Jag kommer ihåg när jag var ungefär i pojkens ålder så frågade jag min fröken varför man inte fick tugga tuggummi på lektionerna. Det fanns en regel om att man inte fick äta godis i skolan. Det lät logiskt för mig. Klasskamraterna och fröken kunde ju störas av allt prasslande med godispapper och man kunde få hål i tänderna om man åt godis var och varannan dag. Men tuggummi var en annan sak tyckte jag. Fröken tittade på mig som jag var helt intelligensbefriad, himlade med sina ögon och suckade. Det svaret gjorde mig inte precis klokare utan dummare. Det var första gången jag förstod att det finns dumma frågor. Som tur är var det inte en livslång lärdom, jag ställer fortvarande dumma frågor.

Vi vuxna har ett stort ansvar i att alltid vara beredda på att svara på frågor, hur många gånger som helst. Det är vårt ansvar att förmedla att barn alltid kan ställa vilka frågor som helst. Nyfikenheten är en viktig del att barn lyckas t.ex. i skolan. Vi vuxna har en möjlighet att lära oss nya saker om vi tar barnens frågor på allvar.

Telle Söderberg Ordförande i FR


FOSTERBARN;

Familjehem behövs,



För att familjehemmet skall kunna vara en bra ersättningsfamilj tycker barnen och ungdomarna att familjehemmet skall vara en trygg plats där var och en kan få den uppmärksamheten som man behöver och vill ha. Det skall vara en bra stämning och familjehemsföräldrana skall visa att de bry sig om en och bemöter en med ärlighet. Det är också bra om familjehemmet har ett socialt nätverk som även det placerade barnet kan inkluderas i. Det skall finnas en möjlighet att göra roliga saker och odla sina egna intressen. Det skall inte vara för många barn i familjehemmet och alla barnen skall behandlas lika.

Måste man flytta av någon anledning måste en ordentlig förklaring ges till barnet. De regler som finns måste vara rättvisa och tydliga och inte bara finnas till för att underlätta för familjehemsföräldrarna.

Familjehemsföräldrarna skall lyssna på en när man vill prata och berätta, de får inte nonchalera en.
De skall orka även när barnet är jobbigt.
Familjehemsföräldrarna får gärna hjälpa till så att barnet har möjlighet att träffa sina föräldrar så mycket de själva önskar.
Syskon är viktiga, har man inte möjlighet att bo tillsammans med dem vill man träffa de ofta.
De vuxna skall förstå det.
Det är vad barnen berättade för Barnombudsmannen 2010. Läs gärna rapporten Bakom fasaden Barn och ungdomar i den sociala barnavården 2011.

Trevlig läsning
Telle Söderberg

>